Vi gör det enkelt från början; Uppblåsbara brädor och hårda brädor är två helt olika saker. Dom skall därför inte ställas mot varandra i jämförelse gällande prestanda och brädkänsla på vattnet. På samma sätt som dom inte skall ställas mot varandra gällande utrymmeskrav eller transportmöjligheter på flyg etc. Vi återkommer till skillnaderna i egenskaper på vattnet senare i texten.

Jag designade och byggde min första surfbräda i epoxi som 15-åring, mitten på 80-talet. Allt handlade om rätt bottenform, outline, kanternas design samt rätt rocker-kurva. Och en hel massa andra parametrar. Givetvis tillverkat i hårda material, som går att forma och definiera precis som man vill för att få optimal prestanda. Så har traditionen inom surfing i princip sett ut sedan begynnelsen. Till en början med surfbrädor i trä.

Så givetvis var jag skeptisk till uppblåsbart när jag skulle testa det första gången, ett par år efter 2008, då SUP började växa så det knakade. Idén med en uppblåsbar bräda går ju emot nästan allt som man lärt sig är viktigt inom bräddesign. (En uppblåsbar bräda får tex jämnrunda och mjukt formade kanter hela vägen runt, ingen skärpa någonstans. Volymen blir likartad över hela brädan, som dessutom inte är jättestyv. Plus en massa andra udda egenheter).

Men man skall inte döma något, eller någon, på förhand. Så om varumärket Naish nu lanserade en uppblåsbar SUP, då måste det ligga någon substans i det, tänkte jag. För det var just en 12,6 Naish ONE som fick bjuda på premiärpasset. En tidig entypsklass för uppblåsbar racing, som fortfarande finns kvar runt om i världen. Fahlén surf som på många sätt banade väg för SUP-marknaden i Sverige, höll också flera fina race-event under ett par säsonger med ONE. Och en bra bräda var det. Trots min skepticism. I alla fall för att vara en bräda som var uppblåsbar. (En bra bräda är det säkert fortfarande också, och antagligen den mest sålda 12,6:an i världen). 

Kort historia om uppblåsbara brädor

Uppblåsbara skrov är såklart inget nytt, utan fanns redan på mitten av 1800-talet. Först som flytbara pontoner, senare som både segelbåtar och roddbåtar. Den mer moderna typen av “inflatables” utvecklades bl a av Goodyear, delvis med stöttning från amerikanska militären. Dom hann även med att göra ett gäng flygplan under 50-talet, Goodyear Inflatoplane. Så tekniken är definitivt inte ny

I början av 2000-talet dök de första uppblåsbara SUP-brädorna upp. ULI, ett amerikanskt märke, räknas som de första att introducera konceptet. Men för de flesta ses nog Red Paddle Co, startat av John Hibbard, som det märke vilket satte inflatables på kartan ordentligt. Britten John som är surfare och vindsurfare i grunden upptäckte tidigt SUP, men tröttnade snabbt på att lasta ytterligare en bräda inför sina vattenaktiviteter. Tillsammans med några kollegor skapade han en uppblåsbar allround-SUP, längd runt 11 fot. Ett par år efter blev det en färdig produkt, och runt 2008 presenterades den under Red Paddle Co. Jag, tillsammans med många andra, var såklart smått skeptisk. Förlåt, mycket skeptisk.

Men redan ett par år efter hade flera andra märken följt efter och snart blev uppblåsbart standard att ha i sitt SUP-sortiment. Även hos de största och mest etablerade surf- och SUP-märkena, vars DNA tidigare inneburit hårda brädor i enbart mer eller mindre extrema kompositmaterial. 

Uppblåsta egenskaper

Som jag inledde med är det egentligen ointressant att jämföra hårda och uppblåsbara brädor mot varandra, för att säga att det ena konceptet är bättre än det andra. Förutsättningarna är så olika. Ungefär som att jämföra en riktigt bra kockkniv, med en fällkniv. Kockkniven är bättre på allt egentligen, utom när den skall fällas ihop och kunna ligga i ytterfacket på din ryggsäck. På samma sätt kan man se den uppblåsbara brädan. Den kan packas ihop lätt, transporteras smidigt och ändå göra ett riktigt bra jobb på vattnet. Eller jämför med en hopfällbar cykel. Bra, men inte lika bra som en fast cykel på vägen. Däremot oslagbar om du skall resa med den, eller har ont om plats. 

En annan aspekt som vi på Ståpaddla ofta påpekat är att din grundträning i teknik görs bra på en uppblåsbar bräda. Men då räknar vi enbart in uppblåsbara brädor med proportioner som liknar touring- eller racebrädor. Dvs ej breda och korta uppblåsbara brädor, som snarare hämmar teknikutvecklingen. 

En uppblåsbar touring- eller racebräda kan däremot vara den brädan som öppnar dörren för att senare skifta över till en hård. Eller så har du redan båda typerna och växlar mellan dem. Känslan att komma från en uppblåsbar till en hård är en trevlig och belönande upplevelse. Dvs, det du fått jobba lite extra med på den uppblåsbara, kommer upplevas enklare på en hård bräda. (Riktningsstabilitet, sidvindspaddling, svängar och olika riktningsändringar etc). En form av superkompensation. Så den uppblåsbara är definitivt ett utmärkt träningsalternativ.

Men varför sånt snack om styvhet?

Hård-brädor och uppblåsbara brädor är faktiskt oftast båda tillverkade i textila material. Skillnaden är att en hård bräda i glasfiber eller kolfiber (textila material) har laminerats för att fortsättningsvis vara hård. Medan en uppblåsbar skall kunna gå från hoprullad, till hård och sen hoprullad igen. Hårdheten och styvhetsfaktorn är en av parametrarna som direkt påverkar hydrodynamiken och prestandan på vattnet. Därför pratas det så mycket om uppblåsbara brädors styvhet efter pumpning. 

Vissa tillverkare stoltserar enbart med höga PSI-tal, vilket inte beskriver brädans egentliga styvhet, utan lufttrycket du kan eller bör pumpa brädan till. Men med det sagt; En hårt pumpad bräda blir styvare än en med lägre tryck. Men bara om de har samma proportioner, är gjorda i samma material och är konstruerade på samma sätt. Proportionerna spelar därför ibland större roll än trycket. En tunn bräda i samma konstruktion som en tjockare, är mindre styv. 

Exempel: Skär två brödskivor från en limpa, den ena tunnare än den andra. Jämför; Den tjockare kommer vara mer stabil om du gungar eller skakar den, trots att de har samma inre struktur. Väg alltså in brädans tjocklek i beräkningarna när du överväger ditt brädköp.

Vi håller oss kvar vid brödskivandet, men tar fram en ny limpa. Tänk att denna limpan har en stabilare inre struktur. (Mer aktiva glutentrådar). Precis som en uppblåsbar brädas inre dropstitch-nätverk. Detta genererar ytterligare styvhet. 

Har denna nya limpan dessutom en hårdare skorpa. Då blir skivorna ännu stabilare på grund av dess yttre struktur. Precis som den uppblåsbara brädan som har ett stabilare / hårdare yttre skinn och stabilare kanter.

Så enkelt sammanfattat; En tunn bräda, med ett tunt och löst inre, i kombination med ett mjukt yttre skal, skapar en mindre styv bräda. Även om den tillåts att pumpas hårt. Det är i regel denna typ av SUP-brädor som går att sälja på en stormarknad för samma pris som ett par bra joggingskor.

Hur påverkas prestandan av styvheten?

Enkel hydrodynamik; Objekt som rör sig genom vattnet måste trycka undan vattnet. Visst, en SUP flyter, men en viss del är hela tiden under vattnet, och det är denna som har i uppgift att trycka undan vattnet. (Vi pratar nu inte planande skrov). 

Vattnet i sin tur vill trycka tillbaka mot brädan från alla håll som det har kontakt med skrovet. Paddlaren belastar brädan på ett relativt koncentrerat område med fötterna (motsatt tryck gentemot vattnet). En hård bräda står emot dessa två olika belastningar som vattnet och paddlaren skapar, och trycker vattnet ifrån sig. Ju smidigare brädan trycker undan vattnet, desto bättre glider den fram.

En mindre styv bräda som inte står emot trycket (vikten) från paddlaren och trycket från vattnet, den kommer bl a låta vattnet böja brädan, samtidigt som paddlaren trycker ner ett parti i mitten av brädan. Vid rörelse framåt skapar detta ett ökat motstånd från vattnet mot brädan, när man istället vill det motsatta. Lägg därtill vågor som ytterligare vill utmana brädan i dess framfart genom att trycka på skrovet.

Så dessa flexande rörelser, främst i horisontalplanet, påverkar prestandan negativt till olika grader. Brädans rocker-linje (kurvatur från sidan) ändras och hydrodynamiken påverkas. Flexen riktar energi uppåt och nedåt, som istället skulle kunna riktas framåt. 

Nu finns det dock väldigt stora skillnader i hur mycket denna negativa flex påverkar en uppblåsbar bräda. Uppblåsbara brädor, i medelhöga till höga prisklasser, är väldigt bra idag. I vissa fall kan dom konkurrera ut sämre hård-brädor i prestanda på vattnet. 

Kanter och bottenform har stor påverkan

På de bättre uppblåsbara brädorna är den lilla flexen som sker under paddling helt enkelt så pass liten att den “energi-förlust” som flexen skapar, är snarare underkastad andra parametrar som talar mot den uppblåsbara. Då till exempel avsaknaden av skarpa och distinkta kanter, eller mer avancerade bottenformer som både kan generera sidostabilitet, lyft och riktningsstabilitet. 

Tittar man på hur noggrant kanterna och bottenformen på en hård bräda är designade, så förstår man att dessa har en väldigt hög inverkan på brädans egenskaper. Alltifrån hur väl brädan greppar i vattnet, till hur den släpper från vattnet som den tryckt undan. Ofta med mjukare kanter i nosen, för att successivt skärpas mot avslutet av brädan. 

Med greppar menar man oftast hur kanterna på en touring- eller race-SUP hjälper till att motverka avdrift åt sidan. En skarpare kant, med högre sida, blir ett mothåll mot avdriften. En rundare och mjukare form har mindre grepp. 

Kanterna och sidoväggarna påverkar också stabiliteten. Både initialt och i fart. Därav behövs vanligtvis en bredare uppblåsbar bräda för att uppnå samma stabilitet som en hård bräda. Skarpare kanter och en mer utvecklad bottenform genrerar båda stadga.

Hur brädan släpper från vattnet är mindre utslagsgivande, i alla fall i lägre hastigheter under planingströskeln. Det vill säga i stort sett all paddling på SUP som inte innebär planande surf eller downwind. Teorier om att brädan “suger fast” om den inte har tvära och skarpa kanter i aktern, stämmer helt enkelt inte. (Extrema K1 race-kanoter, eller andra deplacementskrov, designas sällan med en bredare avhuggen akter med skarpa kanter, då dom inte har som mål att plana. Och dom går väldigt fort ändå). 

Så summerar man den uppblåsbara brädans utmaningar gentemot en hård bräda, så är det i första hand kanterna och bottenformen som påverkar utgången. Och ju snabbare det går, ju tuffare yttre förhållanden, desto mer utslagsgivande är detta.

Olika material, tillverkningsmetoder och en massa termer

Tycker du att det är svårt att sortera ut hur man avgör om en bräda är tillverkad på ett kvalitativt bra sätt, i bra material? Många tycker det är väldigt svårt och förvirringen bland de som söker bättre uppblåsbara är ofta stor. Till skillnad från de som nöjer sig med en bräda som främst flyter och uppfyller kravet som badleksak, snarare än ett sport- eller träningsredskap.

För det första tillverkas i princip alla nuvarande uppblåsbara brädor i ett antal Asiatiska anläggningar som ofta delas mellan de olika varumärkena inom SUP. Samma materialleverantörer, i stort sett samma tekniker, men med olika benämningar på tekniken som används. MSL, DDC, CFL, Fusion, TEC, DL light etc, etc. Ibland undrar man om det inte fokuseras mer på att skapa kreativa förkortningar än att skapa bra brädor. 

Problemet blir att varje enskilt märke vill framstå som unikt i sitt tillverkningssätt och lanserar därför mer eller mindre smarta benämningar på hur just deras produkt är överlägsen andras. När det ofta bara är olika sätt att uttrycka samma sak.

Visst finns det konstruktioner som är unika för separata märken. Men innan ni sväljer en snygg formulering så är det bra att dubbelkolla så det just inte bara var ytterligare en ny benämning av en lösning som redan finns. Men som kallas på annat sätt.

Värt att nämna när man pratar materialutveckling är att det klassiska märket Mistral gjorde ett intressant intåg på den uppblåsbara marknaden, kring 2014-2015. Då med ett europatillverkat (Tyskland) dropstitch-material som var lättare och stabilare än allt annat man tidigare sett. Jag minns själv dessa brädorna som något som verkligen stod ut. Lätta och styva. Ett franskt surfmagasin kallade dem “The Rolls Royce of inflatables”…

Men redan 2016 dök det upp en Asiatisk materialtillverkare som började leverera en liknande typ av dropstitch åt en konkurrent. Konkurrenten var Red Paddle Co och kallade sitt dropstitch för MSL. Mistral kunde tillslut inte räkna hem tillräcklig vinst med sitt europeiska tillverkningssätt och avbröt senare just den linjen av brädor. 

Idag är “fusion-material” mer eller mindre standard på dyrare brädor. Enkelt beskrivet handlar det om att man skapar en sammansmältning (fusion) av ett yttre material mot den inre vävstrukturen från vilken dropstitchen utgår. Detta, tillsammans med en vävd och korsad dropstitch, skapar ett stabilare och hållbarare material.

Materialet i de billigaste och enklaste brädorna har i regel inte “fusion-material”, utan istället en enkel dropstitch som är täckt med ett lager flexibel PVC. (Tänk att du häller på en flytande “PVC-smet” som får torka på textillagret för att både göra det vattentätt och stabilare). “Ett-lagers-konstruktion” kallar man dessa brädor. Detta är mindre stabilt, inte lika hållbart som “fusion”, men billigare. Använder man två lager av detta, så blir det “två-lagers-konstruktion”. Starkt och stabilt, men också tyngre än både 1 lager och “fusion”-teknik.

Det vore fel att inte avhandla minst ett alternativt koncept när det gäller uppblåsbara konstruktioner för SUP. På ISPO 2016/2017 visade företaget Tripstix upp ett helt ny tänk genom att helt skippa dropstitch. Istället skapade dom flera uppblåsbara kammare, som omsluts av vacuum-kammare fyllda med plast-granulat (!). Blir spännande att följa.

Fusion, eller snarare…conFusion

Teknikerna med dropstitch och en täckande plastyta görs givetvis i en mängd olika varianter. För den ena tillverkaren betyder “fusion” att man bara använder värme och sammansmälter materialen och slipper använda lim. För en annan använder man både värme och lim och kallar detta äkta “fusion”, med det bästa från två världar; Lim + värme. Och så håller det på. 

Det finns till och med olika sätt att räkna konstruktionslager. Någon tycker sig ha fler lager på kanterna än andra, medan man bara räknar på olika sätt. Och en annan räknar in själva limmet som ett konstruktionslager på hela brädan. Inte konstigt att konsumenter blir förvirrade. 

Skulle man likna just fusion-benämningen vid något i de hårda brädornas värld, så är det hur man i vissa fall “missbrukat” sandwich-konstruktion och använt det som benämning så fort man använt två lager i en kompositkonstruktion (exempelvis 2-lager glasfiber). En äkta sandwich bygger på att man har ett tjockare kärnmaterial i lägre densitet, som är täckt av en övre och undre yta i högre densitet. Tex glasfiber som ligger på kärnans övre och undre del. Detta i sin tur täcker surfbrädans egna skumkärna. 

Förenklat när det gäller dagens uppblåsbara material och konstruktioner:

• De absolut billigaste brädorna har oftast lågt pris på grund av materialval och konstruktion. Dvs mindre mängd material (exempelvis färre lager och förstärkningar) i lägre kvalitet, med enklare tillverkningsmetoder. Det är en klassisk väg för att kapa kostnad. Lägger du därtill att samma brädmodell kan säljas med flera olika varumärkens loggor (mycket vanligt), då har man ytterligare kapat kostnad. Resultatet av extremt prispressade brädor blir ofta låg styvhet och sämre hållbarhet över tid. En vanlig syn är till exempel att man ser dessa brädor vrida sig i skrovet efter en säsongs användande. Även att limningar och ventiler bråkar. Eftersom man skall snåla på material görs de också ofta korta och tunna, vilket skapar dåliga förutsättningar för bra paddling. En inte helt oviktig detalj är också kvaliteten på kringutrustningen som väskan, leash och pump. Och för att locka med en inkluderad paddel i ett hårt pressat pris, så förstår ju de flesta att den också är av lägsta kvalitet.

• Brädor i låg- till medelpris erbjuder ofta mycket mer byggkvalitet och en bättre utvecklad design än de allra billigaste man hittar på stormarknader. Fortfarande är det mestadels enkla konstruktioner, samt brädor i storlekar under 12 fot. Men allt oftare kan man hitta produkter i denna priskategorin med bättre material och bättre dropstitch-konstruktioner. Även väskorna och andra tillbehör håller bättre kvalitet. 

• När man sedan närmar sig de övre prisklasserna så breddas utbudet av paddlingsmässigt bra brädor, i högre byggkvalitet. Här skall man snarare förvänta sig att de bästa materialen används, i kombination med moderna produktionsmetoder. Kom ihåg att det är helheten som avgör och stirra dig inte blind på ett enda område. Materialet och konstruktionen är såklart extremt viktig, men är designen eller brädproportionerna fel för dig eller din typ av paddling, då faller brädan på det istället.

Övrigt kring uppblåsbar bräddesign

Även om en uppblåsbar bräda inte går att designa på så många olika sätt, med olika bottenformer eller kanter, så finns det vissa parametrar man skall vara vaksam på. Vill man förklara det enkelt, så handlar det i första hand om brädans proportioner.

Söker man en uppblåsbar bräda för turpaddling och aktiv träning, så är det lika bra att räkna bort det mesta under 11 fot. Oavsett sin kroppsvikt och längd. Samma sak gäller när brädornas bredd sticker iväg långt över 30”.

Kortare brädor får en kortare vattenlinje, vilket påverkar en mängd hydrodynamiska faktorer. Glid, riktning och stabilitet bland annat. Väger man då in att de uppblåsbara redan innan är extra känsliga för att hålla riktningen, då förstår man problematiken med att paddla rakt med en kortare uppblåsbar bräda. Nej, en mängd fenor i aktern hjälper inte heller. All massa (brädan) framför dessa fenor kommer vilja rotera antingen med sidvinden, dina paddeldrag, vågor, eller i en kombination. Är brädan även väldigt bred så kommer du få till mindre vertikala paddeldrag, vilket innebär att du drar paddeln vinklat ut från brädan. Precis som man gör för att påbörja riktningsändringar. Motsatsen till att paddla rakt.

Uppblåsbara brädor mellan de klassiska måtten 12,6 – 14,0 fungerar i regel mycket bra. I de flesta fall gör redan 12,6:an ett utmärkt jobb som tur- eller träningsbräda för de flesta viktklasser och kroppsstorlekar. Volymen och flytkraften är hög i dessa storlekar, vilket kan ställa till det för de lättare paddlarna (flyta väldigt högt, med bl a dåligt sidogrepp). Men samtidigt är vinsten av att vara en lätt paddlare, större än förlusten av detta överskott av flytkraft; Den lätta paddlaren påverkar den uppblåsbara brädans flex betydligt mindre och kan även lättare trimma brädan under paddling med kroppsförflyttning, för att häva dåligt sidogrepp etc.

Att som på vissa plattvatten-racers i kompositmaterial skapa en extremt rak, vass och skärande nos, det funkar mindre bra på just uppblåsbara. Är dom väldigt flacka och låga i fören kommer dom att sticka denna trubbiga uppblåsta nos rakt in i första vågskvalp och bromsas betydligt. Det går inte att jämföra med hur en likartad hård bräda är designad för att hantera mindre sjö på det sättet.

Så om du inte bara kör i kanaler eller mestadels helt platt vatten, så är det bättre att ha viss nos-kick på en uppblåsbar tourer- eller racer. Och hellre anpassa sin paddlingsteknik till en mer följsam stil i motsjö. Faktum är att det går att utnyttja den uppblåsbara brädans inneboende flex på baksidan av lite större vågor genom att “trycka till” i rätt ögonblick. (Öka rocker-kurvan i den lilla nerförsbacken som skapas på baksidan). På det sättet kommer man över och förbi vågen, snabbare än man kommer igenom den. Egentligen enda gången man kan använda flexen till något riktigt positivt. (Tips att ut och testa vid nästa skvalpiga tillfälle).

I de högre prisklasserna hittar man också flertalet innovationer för att öka prestandan i uppblåsbara. Ofta ligger fokus på att öka styvhet med mer eller mindre komplicerade metoder. Det kan vara vajrar som spänns i mothåll, lattor / skenor i glas- eller kolfiber som skjuts in i kanterna, eller rör med samma funktion som sträcker sig över däcket. Skulle man räkna den totala vinsten i prestanda, mot kostnad, vikt och risk för eventuellt krångel med sådan lösningar, så är den eventuella vinsten troligtvis relativt låg. Dagens fusion-skin, med avancerad dropstitch, som de allra flesta brädorna i övre prisklasserna är gjorda av, gör jobbet väldigt bra.

Avslutningsvis

För flera år sedan skrev vi ett kort manifest för Ståpaddla. En av punkterna lyder: “Som de flesta andra sporter är SUP under ständig utveckling; Vi är öppna, nyfikna och bemöter nya idéer med stort intresse”. 

En spännande del i denna ständiga utveckling, bortsett från material och foil etc, är den ökade bredden av utövare. Och här kommer särskilt den uppblåsbara brädan in i bilden.

Ofta ser vi nu dialoger, eller får frågor om brädor, där det inte existerar något annat än uppblåsbart. Vissa vet inte ens om att det finns hårda brädor också (!).

Håller mainstream-SUP på att bli helt uppblåst? Från att ha varit en udda och tveksam brädtyp, i lägre stående rang. Ja, så är det kanske. Och inget fel i det. Absolut inte.

Men välj nu en uppblåsbar bräda med omsorg. Pumpa den tillräckligt styv. Och paddla som om du har en hård-bräda!

Ses på vattnet!

Pontus Ny / Ståpaddla

Copyright 2021 Pontus Ny

https://www.facebook.com/stapaddla

@stapaddla instagram: